Resultatet visar på bristande flexibilitet och otillgänglig kollektivtrafik vilket kan leda till social ojämlikhet och tillgänglighetsfattigdom. Resultatet från projektet presenteras i en rapport.
Människor med olika funktionsnedsättningar måste ha möjlighet att resa kollektivt. Det innebär det ska vara möjligt att ta sig från en startpunkt som en bostad till målet som kan vara en arbetsplats.
Under resan måste mycket fungera. Undersökningen visar att en rullstolsresenär som reser vintertid måste ha vägen till hållplatsen skottad, att det inte regnar och blåser för mycket och att inga oförutsedda hinder dyker upp som vägarbeten eller gropar eller att regnskydd är sönderslagna när det är dåligt väder. Det ska vara möjligt att gå av eller på vid en hållplats, föraren ska uppmärksamma att resenären vill gå av eller på. En resenär med rullstol måste också ta i beräkningen att han eller hon måste vänta länge för att komma vidare. Man kan råka ut för att vagnen är otillgänglig, fordonsrampen inte fungerar att barnvagnar eller rullatorer tar upp det utrymme där rullstolen ska stå.
Resultatet visar att respondenterna undviker byten, vilket beror på att de inte alltid kan beräkna att spårvagnen som kommer är tillgänglig, otillgänglig eller fullsatt. Mängden osäkra moment kan leda till ”åkstress” eller ”kollektivtrafikstress” över att inte hinna till undervisning eller arbete i tid. Vilket i sin tur leder till transportfattigdom. Studien visar också på möjliga åtgärder som skulle förbättra såväl trygghet som säkerhet vid spårvagnsresor i staden.
Rapporten har författats av en forskargrupp bestående av deltagare från Unga Rörelsehindrade Göteborgsklubben och DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet i Göteborg, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet och Chalmers industriteknik, Chalmers Tekniska Högskola.
Robert Kindberg
Jörgen Lundälv