KRÖNIKA • Jag är nog av födseln en obotlig optimist, ofta stolt över det vi kan och gör i Sverige. Och själv i alla år samhällsengagerad, även i perioder i politiken. Men den gångna veckan har jag känt skam och frustration. Orkar ni höra, trots att det är helg? Tre korta punkter:
1.Jag skäms över att ukrainska flyktingar i Sverige som inte lyckats skaffa jobb förutsätts kunna leva på cirka 2 000 kronor i månaden. Eller 71 krona per person och dag från staten. Lägsta stödnivån i Norden, ”oacceptabelt låg” enligt organisationen Rädda Barnen. Färsk januaristatistik från ”Beredskapslyftet” visar att av de 55 000 ukrainare som kom till Sveriges efter Putins invasion är cirka 35 000 kvar i landet; 75 procent är akademiker och hälften har nu jobb i städ- och byggbranschen med en snittlön på 12 500 i månaden.
Andra hälften är arbetslös men söker aktivt jobb och somliga vill starta företag. Ett av deras problem är språket, till följd av statens obegripligt senfärdiga satsning på Sfi, svenska för invandrare. Ett annat är bristen på personnummer, och därmed tillgång till bank-ID och Swish. 48 procent skulle inte ha råd med mat utan ideell hjälp från svenska frivilligorganisationer och individer; bara 3 procent uppger att de kan försörja sig på de 71 kronorna från Migrationsverket. ”Och vi tänker inte höja den nivån”, sa ansvariga ministern Maria Maria Malmer Stenergard (M) i media häromdagen. Hjärtlöst. Jag skäms.
2. Jag skäms också över partiledardebatten i Riksdagen där Ulf Kristersson och Magdalena Andersson grälade om vem som bär ansvaret för det stora flyktingmottagandet 2015. Oblygt försökte de skriva om sina partiers historia trots att vi väljare vet att både M och S var lika generösa då som de är stenhårt restriktiva nu. En olustig och skamlös tillställning på sandlådenivå, som tyvärr bara kan öka politikerföraktet och minska tilltron till demokratin. Särskilt smärtar det mig att Socialdemokratin, en gång med hjärta för internationell solidaritet, nu är blivit så förändrad, så visionslös och kameral. Jag känner inte igen mig längre.
3. Jag skäms för Tidöregeringen usla klimatpolitik som gör att Sverige nu årligen ökar sina utsläpp med 10 procent, 4 miljoner ton till 2030. Att den unga tidigare så radikala Romina Pourmokthari nu genomför SD:s kravlista rakt av, förutsättningen för att den här regeringen över huvud taget ska överleva: Sänkt drivmedelsskatt, reduktionsplikt och klimatbonus, höjd elskatt med mera. Helt i strid med vetenskapens, FN-mötets – och delvis även svenskt näringslivs – krav på vad vi i stället måste göra fram till 2030. Och ett falskspel inför bilister som nu i januari 2024 gläds åt billigare diesel och bensin, men som redan 2025 eller 2026 kommer att möta chockhöjda priser. Varför? Jo, för att EU:s straffsanktionerade klimatöverenskommelse kräver det, för att Sveriges ska uppfylla målet minus 50 procent utsläpp till 2030. Ingenting regeringen talar högt om.
Nu vet ni vad jag skäms över. Men allt kan förändras.
