En regering som förlorar en budgetomröstning bör avgå, menar Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson. Det är en princip som hon hoppas att Socialdemokraterna ska gå med på. ”Det borde finnas ett tydligt handslag mellan mig och [Mikael] Damberg om detta. Kan han ta i hand på att en regering bör säkra stöd för sin budget?" skriver hon i en kommentar till ett förslag på nya direktiv till en utredning om statens budgetprocess.
Finansminister Mikael Damberg (S) var inte avvisande till ett sådant avtal, men inte före valet.
– Jag tycker definitivt att det måste finnas ett samarbete som säkrar budgetar över tid, uttalade han till TT (22 augusti).
Frågan har varit aktuell sedan valet 2014 då Stefan Löfven bildade regering utan att ha säkrat ett budgetunderlag i riksdagen. Det slutade då med att Alliansregeringens sista budget gick igenom, Löfven hotade med nyval och vi fick Decemberöverenskommelsen.
LÄS MER:Damberg: Måste kunna säkra budgeten
Inför 2018 års val Decemberöverenskommelsen bruten och svaret på frågan om regeringens förmåga att få igenom en budget blev Januariavtalet. Det avtalet var logiskt med tanke på budgetprocessens logik, där räcker det med att ha den största konstellationen av partier som stöder ett gemensamt förslag.
I budgetprocessen finns det en fördel för ett budgetförslag som har sin tyngd i den politiska mitten. Om det finns opposition både till höger och vänster om regeringen som inte kan enas går regeringens budget igenom. Så regerade den andra Alliansregeringen vidare 2010 – 2014 efter att ha förlorat majoriteten i riksdagen och så kunde även S, MP, C och L få igenom budgetar 2019 och 2020.
Två partier är missnöjda med denna tingens ordning, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det märks tydligt i deras parlamentariska strategier. SD har röstat på näst bästa budgetalternativ efter att deras egna har fallit, vilket har gjort att S-MP-regeringen har fått leva med flera högerbudgetar. Vänsterpartiet har fällt en socialdemokratisk statsminister. Dadgostar kräver nu både ministerposter och dessutom en majoritetsregering.
SD:s partiledare Jimmie Åkesson har hittills sagt att sakpolitiskt inflytande är viktigare än ministerposter. Det verkar som att SD:s mål är att skriva ett politiskt avtal med en regering ledd av Ulf Kristersson (M) snarare än att sitta i regering. Regeringsunderlaget kan då ha en majoritet i riksdagen, även om alla partier inte deltar i regeringen. Erna Solberg (Høyre) styrde Norge baserat på ett gemensamt avtal för hela regeringsunderlaget, men regeringen samlade som mest tre av de fyra samverkande partierna. Jonas Gahr Støre (Arbeiderpartiet) regerar utan avtal med Sosialistisk Venstreparti, men i praktiken kan regeringen bara förhandla med SV i Stortinget.
Svantessons utspel och Dambergs försiktigt positiva svar pekar i riktningen mot att de vill ha ett politiskt system där regeringen ska sitta säkrare. En majoritetsregering sitter ju per definition säker så länge regeringen inte spricker. Det kan också ske genom att regeringen har ett budgetavtal med andra partier i riksdagen. Man kan också vara i samma parlamentariska läge som Alliansregeringen 2010 – 2014, att oppositionen inte kan ena sig om ett heltäckande motförslag.
Det är logiskt att både SD och V kräver majoritetssamarbeten
Moderaterna vill att talmannen ska kräva att en statsministerkandidat ska kunna redovisa hur regeringen ska kunna få igenom en budget, givet det parlamentariska läget. Frågan är om förändringar i regeringsformen behövs för detta. Talmannen har ju rätt att välja statsministerkandidater och i vilken ordning riksdagen ska rösta om dem.
Mikael Damberg uttalade till Aftonbladet att han tycker att budgetstöd krävs för regerande och att han inte utesluter ett budgetsamarbete med Moderaterna. Frågan är om SD och V är beredda att släppa fram Ulf Kristersson respektive Magdalena Andersson om de under den kommande mandatperioden börjar samarbeta med varandra?
Det är logiskt att både SD och V kräver majoritetssamarbeten till höger respektive vänster, eftersom det maximerar deras chanser till inflytande. Men Sverige saknar en tradition av breda majoritetsregeringar som man har i Tyskland och nästan alltid i Finland. I en sådan regering blir det extremerna som får kompromissa mest. Både SD och V måste därför har realistiska förväntningar om vad de kan få igenom i en budgetkompromiss. Gör M och S så bra val att de båda kan bilda en majoritet finns dessutom alltid hotet om att istället bilda en storkoalition av tysk modell.
Till sist kan man konstatera att V:s och SD:s storlekar och deras agerande i riksdagen under de senaste mandatperioderna har starkt bidragit till att göra både regeringsfrågan och budgetomröstningarna svårare och mer turbulenta. Väljarna kan alltså bidra till att göra dessa frågor lättare att lösa genom att undvika att ge någon av dessa partier sin röst i riksdagsvalet. Det vore också bättre för landet.
