En medresenär i tågvagnen vänder sig mot sitt sällskap och utbrister: ”Det där ska väl för fan inte forskare lägga sig i”! Saken gällde en fråga där de politiska partierna hade olika ställningstaganden och där några forskare klargjort forskningens ståndpunkt. Man frestas hålla med mannen om att demokratin, i vilken form den än framträder, i slutänden handlar om att folkflertalet får bestämma i en given fråga. Men ändå, det är något som skaver.
Det finns en bild av hur våra moderna demokratier har en klar linje från den Atenska demokratin och i viss mening är det riktigt, men den moderna representativa demokratin har många fler rötter än så.
I Aten hade det utvecklats något som ofta kallas för en rudimentär demokrati, trots stora begränsningar som att kvinnor, slavar och andra grupper inte fick delta. Men alla i Aten var inte odelat positiva till demokratin. En stark kritiker var filosofen Platon. Det som gjorde honom tveksam var inte att den exkluderade stora grupper, utan att den hemföll åt eller riskerade hemfalla åt pöbelvälde. Man kunde helt enkelt inte anförtro de viktiga besluten i staten åt sådana som såg på sin egen vinning och inte hade förutsättningar att sätta sig in i de politiska frågorna.
Platon anförde argumentet att man går till rätt yrkesman i sina olika ärenden. Producenterna behöver vara experter på den vara de tillverkar. Denna tanke överförde han på politiken: det går inte att lägga den i händerna på amatörer.
Den moderna representativa demokratin har alltså fler rötter än antikens demokratiuppfattning. Den Atenska demokratin med dess lottning till ämbeten och direkta demokrati saknade en garant för att sakkunskapen skulle höras. Den moderna representativa demokratin har i den demokratiska tanken fört in vad man skulle kunna kalla ett motmedel mot vad till exempel Platon oroade sig för genom att låna tankar från andra ickedemokratiska styrelseskick.
Genom olika instanser och processer inhämtar politikerna expertis inom området innan de fattar beslut. I den svenska demokratin är utredningsväsendet ett sådant exempel: att förutsättningslöst utreda alternativ och konsekvenser av dessa utan större politisk styrning. Ett annat exempel är Lagrådet, vars uppgift det är att till exempel granska om lagförslag är författningsenliga. Ett tredje exempel är remissförförandet, där bland annat expertmyndigheter får ge sin syn på lagförslag.
Det allmännas beslutsfattare måste fatta så välgrundade beslut som möjligt
Det har rapporterats i media att en utveckling över tid är att exempelvis svenska regeringar blivit mindre öppna för att lyssna in sakkunskapen. Det bådar illa för demokratin. Vi väljare bör ta oss i akt när beslutsfattare tror att de vet den bästa åtgärden mot ett samhällsproblem redan innan det utretts, och därför försöker styra utredningar mot ett färdigt svar. Eller när de jämställer sina egna uppfattningar med forskningens. Eller när de frånser Lagrådets synpunkter och menar att det bara handlar om olika uppfattningar i frågan.
Jag menar inte att vi ska ha ett expertvälde. Politiken måste ofta göra svåra avvägningar mellan olika intressen och den avvägningen kan experter eller forskare inte göra. Men jag menar att det allmännas beslutsfattare måste fatta så välgrundade beslut som möjligt.
Svårigheten för såväl väljare som politiker är att det är så lätt att hålla med forskning och expertis när den pekar på åtgärder vi tror på och vill se genomförda, men så lätt att avfärda när den lyfter fram åtgärder vi inte håller med om.
Men för demokratins skull måste vi nog inse att det finns personer som faktiskt kan mer än vad vi kan inom sina specialistområden. Och att de behöver bli lyssnade på.
