En helt vanlig tisdagseftermiddag bredvid en fotbollsplan där 150 ungdomar tränade, sköts två personer till döds i en hyrbil. Idag kan man inte längre säga att våldet sker någon annanstans, men inte i mitt område. Gängens konflikter rör sig överallt och det går inte att flytta från dem.
Det aktuella fallet är bara en i raden av konflikter. De förekommer över hela landet. Häromdagen sköts en man i Uddevalla och nästa vecka börjar rättegången mot de som misstänks ha mördat en man på Dalaberg i Uddevalla förra året.
Två skolklasser per år skjuts till döds
Ett människoliv är inte värt mer än patronen. Människor blir endast schackpjäser i fortsatta våldsspiraler. Hela samhällen påverkas av våldet, förutom de närstående som drabbas direkt. Otrygghet sitter i länge, även om det som i det aktuella fallet Lunden, Göteborg förmodligen var en slump att de unga männen blev dödade just där.
Statistiken berättar sitt tydliga språk: I år har 36 personer skjutits till döds, och 29 har skadats.
De senaste åtta åren har 373 personer skjutits till döds i Sverige. För mig som är lärare får siffrorna gestalt: de motsvarar två skolklasser per år. Jag kan bildligt talat se skolklassernas ansikten framför mig – människor med livet framför sig som varje år går förlorade i det meningslösa våldet.
Så här kan det inte fortsätta.
Hur ska samhället hantera barnmördarna?
Det är lätt att ropa efter hårdare straff även för unga brottslingar. Hårdare straff, effektivare polisinsatser och lagföring är förutsättningar för att komma till rätta med våldet, för att markera att ett civiliserat samhälle aldrig kan acceptera våldet. Men det är uppenbart att de repressiva insatserna inte räcker.
En viktig fråga är hur ska samhället hantera de allt fler barn som utför morden?
Från och med nästa sommar ska barn mellan 15–18 kunna sättas i fängelse enligt regeringsförslag. Idag hamnar unga brottslingar på SiS-hem som har ett barnperspektiv. Det kan beskrivas som att de som bor där har ännu mycket att lära och som att en del behöver få tröst när de gråter. Skola och rutiner är a och o. Många måste lära sig färdigheter som att borsta tänderna och lägga sig i tid.
Men här riskerar de också att rekryteras till brottslig verksamhet. Maria Hultén, institutionschef på SiS-hemmet Råby, berättar följande: ”Många pojkar döms för gängrelaterad brottslighet, men vet inte alltid om att de tillhör något gäng. De tycker att de bara är kompisar som växt upp och gått på dagis tillsammans. Eller så är de rekryterade för att göra ett visst dåd. De vet inte vilket gäng det är för, och inte vilka andra som är värvade på samma sätt av samma gäng.”
Hur ger vi barnen empati och får dem att lämna kriminaliteten?
Unga människors oförståelse för sin egen roll när det gäller gängkriminaliteten kräver stora insatser och en målmedveten behandling. En viktig insats handlar om att hantera en empatilöshet, som kan växa till fullständig likgiltighet för andra människoliv. Räcker kramar och ramar för att behandla den som tidigt i sitt liv har fått sin empati avtrubbad och som kanske också lider av någon NPF-diagnos och ibland lätt intellektuell funktionsnedsättning?
Frågorna hopar sig: Kan vi lära av arbetet med barnsoldater i Uganda, av försoningsprocesser i Sydafrika och Rwanda? Behöver kriminalvården mer resurser för att arbeta med återanpassning? Hur vänder man avtrubbad empati? Hur arbetar samhället med att hjälpa dem som vill bryta med gängen? Hur kan civilsamhället engageras ytterligare i det förebyggande arbetet?
Jag lika lite som någon annan har det fullständiga svaret. Men ett vet vi med säkerhet: vi måste vi bryta våldet. Skotten i Göteborg en vanlig tisdagseftermiddag berättar ännu en gång att svaren brådskar.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift
