Jag läser nyheterna om hemtjänstskandalen i Uddevalla och fylls av en djup, personlig sorg och ilska. De torra orden om ”olaga hot”, ”otillåten fotografering” och ”narkotikabrott” döljer en hemsk verklighet: att våra mest utsatta medborgare har blivit svikna av det system som skulle skydda dem.
Denna händelse är inte bara ett administrativt misslyckande. Det är ett moraliskt haveri i det som vi kallar Folkhemmet. Medan politiker och tjänstemän i godan ro utreder, vem talar om de äldre och sjuka som har fått utstå detta? Deras lidande är inte en fotnot i en Lex Sarah-rapport – det är den verkliga tragedin.
Jag är socialdemokrat. Men jag är först och främst en medmänniska. Och jag kan inte med gott samvete stå bredvid och se hur den politiska debatten har blästrats ren från medkänsla. Vi behandlar våra politiska motståndare, som Sverigedemokraterna, som fiender istället för meningsmotståndare. När ett politiskt parti, valt av folket, blir utfryst, är det inte bara en partipolitisk fråga – det är ett svek mot demokratin själv.
Om den offentliga verksamheten inte längre kan leverera en värdig omvårdnad, då måste vi våga släppa in andra aktörer. Konkurrens ska inte vara ett ideologiskt slagträ när det handlar om att garantera våra medmänniskor en dräglig tillvaro.
Vi har en skyldighet att se till att ingen, oavsett bakgrund eller politisk hemvist, ska behöva lida i vårt samhälle. Om sanningen är att vissa inte kan utföra det jobb de är satta att göra, då har de en plikt att kliva åt sidan. För våra äldres skull. Och för vår egen heders skull. Visa hänsyn.
Medmänniska och medborgare
