Replik till We Effect 5 juni
Tänk om det i vårt land skulle inträffa två terrordåd i genomsnitt varje dag. Tänk dig att bli utsatt för tiotusentals granatattacker. Tänk dig att några av dina närmaste grannländer samt längs landets gränser olika terrorgrupper hotar att utplåna vårt land och alla som bor här. Hur skulle det påverka dig? Kanske är någon av dessa omständigheter tillräckligt för att traumatisera vem som helst. Detta är israels situation idag.
Anneli Rogeman följer den svenska mallen för mediabeskrivningen av mellanösternkonflikten genom att undvika fakta som inte passar in i den antiisraeliska berättelsen. Hon skriver ”I juni 1967 startade sexdagarskriget som blev början till israelisk ockupation.”
Vad hände? Nasser stängde Tiransundet, som bara det i sig var casus belli, en krigshandling. Mobilisering av en kvarts miljon arabiska soldater i Egypten, Syrien och Jordanien. Den klart uttalade avsikten att ta över området och uttalade hot om att judarna skulle drivas i havet. Jordanien förlorade kriget och landområden de annekterat när Israel utropades som stat. Då fanns inga bosättningar. Nej till fred, nej till förhandling och nej till att erkänna Israels existens slogs fast av arabnationen 1967 i Khartoum.
Rogestam lyckas också med konststycket att beskriva murar och hinder som Israel byggt upp utan att nämna anledningarna till dessa samt ge bosättarna skulden för palestinskt tillkortakommande. Var Rogman tagit uppgiften om 600 vägspärrar från kan man undra. Det vore ju märkligt om flera årtionden av statsfinansierad palestinsk antisemitisk hatpropaganda med bland annat svenskt bistånd på cirka 800 miljoner årligen, inte skulle påverka relationerna mellan folken. Vad gör svenska regeringen för att kontrollera vart pengarna går?
Ett annat retoriskt grepp är att påstå att det blir fred om Israel slutar bygga bosättningar. I Israel bor 1,5 miljoner arabiska medborgare. Att judar bor på cirka två procent av västbankens areal är ett större hinder för en hållbar lösning på konflikten än att palestinska terrorister mördar civila, för att senare hyllas av den palestinska myndigheten. Barn uppfostras i skolor till att tro att judar är onda och att mord på judar är något heroiskt. Att det inom palestinska myndigheten finns stor korruption, inga val på tolv år, ingen pressfrihet, sexuell frihet, religionsfrihet. Att Abbas har en svag position är enligt Rogman inte heller något hinder. Varför skulle det inte kunna bo judar på områden som skulle kunna bli en palestinsk stat?
Israel följer vattenavtalet. Problem finns i samarbete mellan myndigheter, samt att nya brunnar grävts utan tillstånd vilket resulterat i för stort vattenuttag samt också att hanteringen av vattnet brister.
Israel har vid flera tillfällen erbjudit land mot fred, 1937, 1947, 1997, 2000, 2008 med flera. Erbjudande av 95 procent av västbanken samt kompensation för återstoden lämnade Abbas obesvarat. Med andra ord: palestinierna hade haft sin stat om de accepterat något av fredsförslagen.
Nyligen flyttade Soda Stream från västbanken på grund av BDS, boycott, divest and sanktions, och än fler palestinier förlorade sina jobb. Att tro att någon fred kan uppnås genom ensidiga fördömanden är att bygga än högre murar.
Självklart ska alla positiva krafter stödjas. Att stödja kvinnor på landsbygden kan vara ett sätt. Det finns också projekt där palestinska araber och israeler möts. Över 100 års konflikt är inte lätt att lösa men om man börjar med barnen, barnen som är vår framtid så kanske på sikt framtida generationer på båda sidor kan få ett bättre liv och murar rivas.
Eva Lecerof