Det var i början av 2000-talet. Vi var cirka 40 personer från hela världen som samlats i sydvästra Tyskland för att delta på en ledarutbildning med temat "mänskliga värden". Tempot var högt från start. Ledarna var luttrade och visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att utmana oss till att bli lite bättre versioner av oss själva.
"Imorgon bitti drar vi i gång tidigt. Ni kommer jobba i par. Se er omkring i rummet och välj tre personer som ni helst arbetar ihop med."
Jag fick snabbt ögonkontakt med Tineke, Christian och Stephane.
"Ingen av dessa kommer du att jobba med imorgon", fortsatte ledaren.
"Vem skulle du helst inte jobba med?", frågade hon Erich, en tystlåten programmerare från Dresden. Han vände blicken mot mig och uttalade mitt namn.
"Idiot", tänkte jag tyst för mig själv. Jag ville inte jobba med honom heller. Han var långsam, svarade knappt på tilltal och saknade humor.
"Då blir ni kollegor i morgon, beklagar Erich", sa utbildningsledaren och fortsatte sin matchningsprocess.
"Vi samlas imorgon bitti klockan 04.30 utanför frukostmatsalen."
LÄS MER:Jag föll dit för vardagsrasismen – i dag är vi ett par
***
"Morgen!" hojtade en av utbildningsledarna i mörkret bakom fyra stora säckar som stod uppradade på marken i snön. "Varsågod och stick ner handen i säcken. Det första plagget du får tag på kommer du bära i dag."
Jag gick från säck till säck och drog fram ett par säckiga manchesterbyxor, en farfarströja, en stor stickad tröja och ett par alldeles för stora kängor i tunt läder. Erich fick upp en färgglad poncho, ett par randiga tights, tjockstrumpor och badtofflor. Vi bytte om.
De som sminkat sig fick tvätta bort det. Ledarna smetade olja i håret och duttade sot i ansiktet på oss. Alla hade vi roligt åt våra nya sunkiga alter egon.
Tills vi blev ombedda att hoppa in i en buss.
Vad nu då?
Vi fick dra för gardinerna på bussens fönster så vi inte såg vart vi var på väg. Sen åkte vi. Och åkte och åkte.
Två och två blev vi avsläppta runtom i en främmande stad. När jag och Erich klev av tittade vi oss häpna omkring. Vi blev lämnade precis utanför ett stort universitet, fortfarande ovetande om att vi nu befann oss i Strasbourg i Frankrike.
"Sådär. Ni får samma instruktioner som alla andra. Klockan tio ikväll ses vi igen på centret. Ni tar er tillbaka hur ni vill, men endast lagliga vägar är tillåtna. Ni får inte stjäla, ljuga eller berätta om uppdraget. Om ni absolut inte tänker ta er an utmaningen så väntar en buss på er i kväll vid centralstationen här i stan klockan tio."
Så åkte bussen.
LÄS MER:Krönika: Använd inte polisen för att skrämma era barn
Det var första gången i livet vi båda blev ignorerade när vi ville fråga om klockan, om vägen och om var vi faktiskt befann oss
Jag började fnissa hysteriskt samtidigt som jag kände hur kallt det var. Erich skrattade inte. "Vad ska vi göra, Marielle? Hur ska vi ta oss tillbaka? Var är vi ens?! Fan va sjukt. Så jävla sjukt!"
Jag skrattade så kroppen knöt sig och jag behövde verkligen gå på toa. Hungrig var jag också.
"Alzo, Marielle! Stop laughing!" Erich frös om fötterna i sina badtofflor och i sitt tokiga hår, sin märkliga hatt och stora poncho såg han väldigt lustig ut. "Du ser lite sorglig ut", sa jag, "som en clown på bakfylla".
"Du ser ut som en pundare, Marielle!" och så brast han i gråt.
Klockan var knappt sju denna vintriga morgon, utanför universitetet i Strasbourg, när vi erfor våra respektive livs första dagar av fördomsfulla och nedlåtande blickar, avvisanden från att låna hotelltoaletten och blev bortsjasade från en butiksentré där vi ville värma oss en liten stund. Det var första gången i livet vi båda blev ignorerade när vi ville fråga om klockan, om vägen och om var vi faktiskt befann oss. Vi kunde inte ens göra oss förstådda då ingen av oss talade eller förstod franska.
Fram till tiotiden på förmiddagen hade vi yrat runt planlöst, men plötsligt stod vi framför en enorm katedral.
"Vi får tigga", sa Erich.
"Va? Aldrig!", sa jag.
"Ska du inte äta i dag?" sa han och satte sig på torget och sträckte ut en hand och började sjunga. Han sjöng förvisso vackert, men skammen jag kände gjorde mig nästan döv.
"Du kanske kan dansa?" retades han.
Jag drog upp honom från marken medan han fortsatte sjunga och gå med handen utsträckt framför folk vi mötte. Fötterna värkte av både köld och skoskav. Erich hade kastat sina badtofflor och gick i strumporna.
Fler än jag kunde tro stannade till och fiskade upp några mynt eller en sedel. Jag vände ner blicken och försökte göra mig osynlig.
"Je ne parle pas français" (jag talar inte franska) svarade jag på alla frågande blickar.
LÄS MER:Vi riskerar att gå under – var det så här det skulle sluta?
Intill en flod höll två män på att ställa i ordning en uteservering till ett snabbmatställe.
"We can help!" sa jag till Erich. Jag tog tag i ett par fällbara stolar och började ställa fram dem vid borden.
Männen skrattade och hälsade oss välkomna.
När vi ställt i ordning alla stolar bjöd de oss på varsin kebab.
"More work?" undrade jag när vi ätit upp.
"No" sa mannen men fiskade upp 20 euro ur plånboken.
"God bless and go", sa han och återgick till sitt arbete.
Med mat i magen, vänligt bemötande och pengar på fickan kändes allt plötsligt enklare.
Efter många timmars frågande efter "station central" som alla skakade på huvudet åt eftersom det heter "Gare Centrale" hamnade vi ändå där och tog oss alltså hem.
På kvällen vid återsamlingen hälsade utbildningsledaren oss välkomna tillbaka – för alla tog sig tillbaka:
"Det här var första lektionen på temat "privilegier". Berätta nu. Vilka är era privilegier?"
