Redan som barn när jag simmade i Ångermanälven kom tankar på hajar. Självklart kunde där finnas monster - men kunde det även finnas vithaj? Skrev en fråga till naturprogrammet i TV, väntade i veckor på att min fråga skulle behandlas, men den togs aldrig upp. Fortfarande finns tankar på vad som kan uppenbara sig underifrån i det mörka vattnet, när jag simmar i havet.
Därför har jag då och då kollat på klipp med hajar i sociala medier. När folk har fångat dem på film med telefonen när de varit ute och fiskat. Vackert och fascinerande.
Det nöjet är nu över.
För en tid sedan lanserades en revolutionerande uppdatering av AI med möjlighet att skapa egna, naturtrogna filmer på ett kick. Sedan dess svämmar flödena över av hajfilmer så överdrivna att det är trist. En familj som sitter fångade på sitt hustak i en översvämning och runt dem simmar en flock hajar som hugger mot dem, hoppar mot dem. Eller en tjej på en surfbräda som matar vithaj med fläskkotletter. Man förstår att det är påhittat.
Donald Trump tvekar inte att använda AI
Någon sa att detta kan göra oss mera motståndskraftiga mot fejk. Att vi lär oss se vad som är äkta och inte. Det stämmer så länge scenerna är överdrivna. Men att skilja en AI-person från den riktiga har nu blivit riktigt svårt. Precisionen är stor och det kommer inte att ta lång tid innan AI både kan låta och se ut precis som din bästa vän.
Möjligheterna att skapa precis vad som helst lockar såklart och någon som inte tvekar att använda den är president Trump. När han ”attackerar” No-Kings-rörelsen med avföring från ett jaktplan, iförd kungakrona, tydliggörs inte bara hur man med lätthet kan skapa konstiga filmer, utan även det förakt för medborgarna han tydligen känner. Det går inte att stoppa kreativitet, men när den används för att krossa demokrati, fastnar skrattet i halsen.
Möjligheterna att skapa narrativ och att påverka oss är nu större än någonsin.
Men fenomenet är gammalt.
Låt mig återge en lektion i vittnespsykologi, som vi fick i ett av årets sommarprat i P1. Clas Svahn tog oss tillbaka till Kinnekulle 1974, när han som tonåring var ute för att fota kometregnet Perseiderna och lyckas fota planeten Jupiter. Men döm om hans förvåning när han dagen därpå fick se foto av Jupiter på flera stora dagstidningars framsida med rubriken ”UFO skådat”. Löpsedlar förkunnade att okänt himlafenomen hade chockat Västsverige. Han jämförde sina foton med tidningarnas och kunde konstatera att de fotat samma. Försvarsmaktens Ufo-ansvarige (finns det en sådan?) sa att det var en forskningsballong. Men alla bilder föreställde Jupiter.
Den unge Svahn ringde poliserna som vittnat om att de sett ett UFO med fönster – det lyste från kabinen!
Gruppdynamiken gjorde att alla såg ett UFO
Det var nämligen så att de under kvällen varit i sällskap med en resande affärsman, som var övertygad om att jorden stod under ständig bevakning av utomjordingar. Han hade för de församlade berättat vad de såg. En polis erkände sedan att ”stämningen skapade en bubbla där alla började tycka samma sak”. Detta blev för Svahn en ”lektion i gruppdynamik”; hur en stark person kan få andra att se det han sa.
Hur ska vi idag med de nya, otroliga tekniska möjligheterna kunna rusta oss för en framtid där en stark person – eller grupp – kan få alla att se samma sak? Rusta oss för att ta ett steg tillbaka, kalibrera sin egen moraliska, ideologiska och kunskapsmässiga kompass? Kanske blir en av de viktigaste lektionerna framöver just detta: tag inte en uppgift för vad den ser ut att vara. Gräv i den och kräv verifiering av fakta.
