Nytt år, nya chanser. Nya tag, nya planer och nya firanden. Men trots att vi nu står i 2022, med alla dessa lovord om något ”nytt” så har det ganska nyligen slagit mig att varje nytt alltid börjar på något gammalt. Gammalt och folkkärt, igenkännligt och traditionellt. Ta bara vår nyårstradition, Ivanhoe på samma tid, samma kanal, samma datum. Alltid samma gamla etablering. Som vanligt inleds vårt nya år med att vi svenskar sitter i våra soffor och retar oss på att den alltför hedersfulle Ivanhoe återigen väljer fel flicka. Vi alla vet ju vem han egentligen ska välja. Det var ju Rebecca som Ivanhoe skulle inleda det nästkommande året med. Och alla andra år som komma skulle efter det. Varför låter vi oss alltid påbörja vårt nya år med samma besvikelse?
LÄS MER:Varför rycker vi unga på axlarna åt allvarliga brott?
Nu kanske inte en kultklassiker från 80-talet var det bästa exemplet på svenska traditioner, men ett mer passande får man nog trots allt leta efter. Men frågan återstår, varför just Ivanhoe? Oändligt många filmer har ju gjorts och nått den svenska publiken sedan dess. Varför ser vi inte på något nytt som en nystart på ett nytt år?
Sagan om Ivanhoe och Rebecca är nästan lika bitterljuv som de ständiga debatterna att inte vilja utveckla nya traditioner och ståndpunkter. För varje generation kommer debatten återigen spraka till liv. Varför ska denna tradition återstå, men inte den andra?
LÄS MER:Mattan är Sveriges skolor – och nu vill regeringen måla över det slitna
Och så kommer ju frågeställningen som svar till dessa frågor: ”Varför inte? Traditioner är väl menade att bevaras.”
Kanske representerar traditioner inte något som vi ska upplyfta som exempel från förr. Kanske bevarar vi vårt upprepande sätt som en metod att fortsätta få hjulet att rulla runt. För en tradition bryts ju inte. Den fortsätter som den alltid har gjort. Den bryts aldrig ned eller tar slut.
LÄS MER:Det finns en värld bortom Uddevalla som vi vill upptäcka
Ivanhoe gifter ju sig med Rowena och Rebecca ger sig av. En sista gång, varje nytt år, ser vi Ivanhoe titta långt in i solen efter att Rebecca gett sig av från borgen. Och nånstans hos oss alla finns ju det eviga, bottenlösa hoppet att Ivanhoe aldrig ska glömma judinnan med de gröna ögonen och de helande händerna. För det är just vår metod som vi använder för att själva aldrig tappa hoppet. Hoppet att traditionen ska bevaras, att varje år alltid få uppleva samma bitterljuva kamp att behålla det oändliga hoppet om något mer, något annorlunda, något nytt.
