Brottsförebyggande rådet gör årligen en undersökning där man tar reda på de mest otrygga områdena i Sverige. För tio år sedan, 2011, gjordes den i samband med att var fjärde kvinna kände sig otrygg på kvällarna. Uddevalla kommun låg då på 94:e plats i landet, av de 334 kommuner och stadsdelar som var med i undersökningen. Man kunde ju ha hoppats på att Uddevalla skulle minimera antalet brott under de tio åren som har flutit på sedan dess.
LÄS MER:Mattan är Sveriges skolor – och nu vill regeringen måla över det slitna
Jag själv, och de i min ålder, har alltid fått höra att det är mer än tryggt för oss barn att växa upp i Uddevalla. Staden som slukas av det vackra havet med dess långa strandpromenad, de igenkännliga små gatuköken spridda över centrum och det typiska påståendet ”det händer ju ingenting här!”.
I vart och vartannat hörn står någon kommunal politiker och menar på att man allt har sett till att det finns ett starkare skydd i Uddevalla.
Men det har hänt mer än vad vi har trott. Inte av det positiva som hade fått Uddevalla att rulla på som en mysig och rolig stad. Utan mer av det där negativa. Det man annars alltid har blivit chockad över att höra. Känslan är inte att brottsligheten minskar, tvärtom. Polisen har planerat att tillföra fler patrullerande poliser. Och från morgon till kväll går ordningsvakterna sina rutinrundor bland annat vid Kampenhof. I vart och vartannat hörn står någon kommunal politiker och menar på att man allt har sett till att det finns ett starkare skydd i Uddevalla.
LÄS MER:Det finns en värld bortom Uddevalla som vi vill upptäcka
Men det är inte det som jag menar när jag säger att normaliseringen av kriminalitet har ökat.
De kommunala politikerna kan skrika hur mycket de vill om deras engagemang. Ingen i min åldersgrupp reagerar längre när man får höra att en ny skjutning har inträffat i stan. Man hör inte längre, “hörde du om den senaste skjutningen?”
Skulle jag ställa den frågan till de i min umgängeskrets, det vill säga jämnåriga, skulle reaktionen på det bli ett ryck på axlarna. Hur kommer det sig att den yngre generationen har normaliserat brott som begås i samhället?
LÄS MER:Det här är inte bara de lyckliga studenternas dag
Jag vill inte ens veta hur generationen som kommer efter oss ska tackla framtiden om vi fortsätter i det mönster som vi låter pågå just nu. Kommer det ens finnas någon framtid, är ju snarare frågan.
