Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Niclas Jonasson
Bild: Niclas Jonasson

Camilla Haagen om att stå mitt i stormens öga

Det finns få saker som engagerar Bohusläningens läsare mer än plötsliga, omfattande och fortfarande pågående nyhetshändelser. När en brand just brutit ut, en olycka nyss skett, och sirenerna fortfarande tjuter är behovet av att veta mer som allra störst. Men det är också då som osäkerheten är som mest utbredd. Och det enorma intresset ställer höga krav på den som har i uppgift att rapportera om händelsen för allmänheten.

Den här artikeln är ett utdrag ur podcasten ”Bohusläningen inifrån”. Lyssna på podden för att ta del av hela intervjun:

Spotify | Apple | Google | Acast

Det här är 32-åriga Camilla Haagen högst medveten om.

Under sin tid på Bohusläningen har hon blivit en expert på det som inom branschen brukar sammanfattas som "breaking news". Hon har sänt direkt från enorma översvämningar, rapporterat från fältet vid sökinsatser efter försvunna personer, och skrivit hundratals artiklar om våldsbrott, bränder, och olyckor.

Men hur är det egentligen att stå mitt i stormens öga?

På Bohusläningen har Camilla Haagen en tjänst som webbredaktör och reporter. Och hon beskriver sitt jobb som att hon har ett finger med i spelet överallt.

— Webben är ett slags nav på redaktionen där allt passerar igenom. Så mitt jobb går både ut på att sköta vår sajt, med allt vad det innebär. Det kan handla om att sätta rubriker, göra bildlösningar och fixa i ordning artiklar inför publicering.

— Och så håller jag koll på larm från polisen, räddningstjänsten och SOS, så det är mycket på en och samma gång. Larmen har ganska begränsad information, så det vi gör då är att stämma av med SOS Alarm och höra med dem om vad de vet. Därefter får man göra en bedömning om det är något vi kan berätta med en gång eller om vi behöver mer information. Behöver vi sedan ringa polisen eller räddningstjänsten så gör vi det.

— Vid större händelser så åker vi ut till platsen direkt och se vad som pågår i stället för att sitta och vänta. För reportrar på plats kan ju ofta säga mer än vad en presstalesperson för polisen kan. Och på plats kommer helt andra utmaningar. Det gäller att se till så att vi inte är i vägen för de som ska hjälpa till, till exempel. Så man får vara mentalt förbered på att allt kan hända.

32-åriga Camilla Haagen är född och uppväxt i Uddevalla, men de elva åren i Göteborg gjorde att hon fick chansen att upptäcka staden på nytt när hon flyttade tillbaka.
32-åriga Camilla Haagen är född och uppväxt i Uddevalla, men de elva åren i Göteborg gjorde att hon fick chansen att upptäcka staden på nytt när hon flyttade tillbaka. Bild: Niclas Jonasson

Camilla Haagen är dessutom en av de reportrar på Bohusläningen som synts mest i livesändningar. Men det var ingenting som kom helt naturligt.

— Det var lite obekvämt i början. Att skriva är tacksamt på det sättet att man själv slipper synas. Men det har gått bra och det är väldigt roligt. Och jag gillar att fler och fler tidningar satsar på rörligt. En direktsändning säger så mycket mer än bara text.

LÄS MER: Hampus Eklund om att bevaka en mänsklig tragedi

Att sända live ställer högra krav på teamet som är på plats. Det är ofta stressigt precis innan det drar igång och tittarna börjar strömma in.

— Ofta finns det ganska knapp information, så det gäller att hålla kontakt med redaktionen för att få med det senaste. Man kanske slår en sista signal till polisen. Och så lägger man på, ställer sig framför kameran och berättar det man vet.

— Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun och inte göra några antaganden utan bara berätta sådant som vi vet. Och samtidigt leverera det på ett så rakt och tydligt sätt som möjligt.

Vanligt kritik när det kommer till händelsenyheter är att de oroar och skrämmer upp läsare. Vad tycker du om det? Kan det bli för mycket nyheter?

— Om jag tittar till min egen nyhetskonsumtion så är jag medveten om att jag är något av en nyhetsknarkare. Och det är svårt att inte vara det när man arbetar som journalist. Man är av naturen van vid att suga åt sig så mycket information som möjligt hålla sig uppdaterad hela tiden.

LÄS MER: Wiveca Ström om att skildra ett politiskt kaos

— Och jag kan förstå läsare som känner att det är lite för många svarta rubriker, eller att de är lite hårdvinklade ibland. Men samtidigt är rubrikerna till för att man ska kunna sålla lite själv som läsare. Om en rubrik inte intresserar dig så är det meningen att du ska kunna bläddra vidare och hitta någonting annat. Vill du inte läsa om den här världspolitiska konflikten eller den här olyckan så kan du skrolla vidare. Men om det sker en olycka utanför din dörr så vill du ju veta precis allt. Så allt skrivs inte för alla. Vi har många olika grupper som vi vänder oss till, och vi försöker tillfredsställa så många som möjligt.

LÄS MER: Ulf Blomgren om att hitta den stora historien i den lilla människan

— Men det är en sund diskussion att ha. Det är viktigt att vi tittar på vårt eget arbete och funderar på varför vi gör som vi gör, och håller den diskussionen levande hela tiden.

– Förutom det snabba gör vi på webben en hel del mjuk rapportering också. Läsarnas bästa bilder, artiklar om husdjur, luciatåg och så vidare. Och i de fallen upplever jag att man får en himla god kontakt med våra läsare. När alla sluter upp och visar hur det ser ut i deras trädgård när det snöar, det tycker jag är jätteroligt. Eller när läsare skickar in bilder på den vita älgen i Munkedal, det är också jätteroligt. Och den typen av lokala nyheter har sin egen charm och är helt ovärderliga.

Du kallar dig själv för nyhetsknarkare. Är du skärmberoende i allmänhet också?

— Ja, jag lägger nog alldeles för många timmar framför skärmar. Men det handlar ju om mitt jobb. Jag inleder varje dag med att hoppa runt mellan alla nyhetssajter i hela Västsverige. Det är säkert inte helt sunt alla dagar, men det är svårt att hålla sig ifrån det.

När tidningar skriver om händelsenyheter så är det ofta i form av rakt skrivna artiklar, där det beskrivs hur händelsen startade, hur den utvecklar sig och vad den fick för följder. Men i vissa fall så gå man lite närmare. Och det är mötena med människor som sitter kvar i minnet längst hos Camilla Haagen.

Podcasten Bohusläningen inifrån bjuder på nya möten och fördjupningar varje vecka.
Podcasten Bohusläningen inifrån bjuder på nya möten och fördjupningar varje vecka. Bild: Niclas Jonasson

– Jag tycker om den typen av jobb också. Det blir lättare att relatera till vad som har hänt. Men det kan också vara jobbigt att värja sig från alla känslor. Oftast är det lätt att ha arbetsknappen påslagen, men ibland så går det inte riktigt.

Grät tillsammans med räddningschefen

En händelse som sticker ut i Camilla Haagens minne är när en brandman dog efter ett släckningsarbete. Hon både intervjuade familjen och var med på den minnesstund som hölls på brandstationen senare.

— När jag intervjuade räddningschefen i samband med det så började vi båda gråta. Det gick liksom inte att låta bli. Så ibland är det supertufft att försöka hålla sig professionell. Men jag tror samtidigt att personerna man pratar med uppskattar att man visar sig mänsklig.

LÄS MER: Bohusläningen startar podcast – tar lyssnaren bakom kulisserna

En annan minnesvärd händelse är när en man var nära att dö i samband med en arbetsplatsolycka. Han fastnade i en stor mängd blålera på en byggarbetsplats.

— När jag fick ta del av hans tankar så fick jag rysningar över hela kroppen. Han berättade att han levde i total dödsångest i flera timmar. Han spydde och var övertygad om att han inte skulle överleva.

— Men lyckligtvis gjorde han det. Han fick lite ryggproblem men kunde ända leva sitt liv som vanligt sedan.

— Det är sådana här mänskliga historier som biter sig kvar mest.

Bohusläningen inifrån

Samtal och fördjupningar med Bohusläningens profiler om arbetet med de stora nyhetshändelserna och livet i journalistikens tjänst.

Lyssna på bohuslaningen.se eller här:

Spotify | Apple | Google | Acast